”Det är inte historien som upprepar sig – det är samma imperium som upprepar samma assimilationsmönster.” Samtal om rysk imperialism på Bokmässan

Hur har det ryska imperiet, Sovjetunionen och dagens Ryssland använt kultur som ett verktyg för kontroll och assimilering? Och varför är ett imperialt perspektiv viktigt för att förstå dagens krig mot Ukraina? Det stod i centrum för seminariet Imperiets spel med kultur och identitet på Bokmässan i Göteborg.

I samtalet deltog författaren Fredrik Segerfeldt, verksam vid tankesmedjan Timbro, den ukrainske författaren, översättaren och soldaten Ostap Ukrainets samt Natalya Pasichnyk, chef för Ukrainska Institutet i Sverige. Samtalet modererades av författaren Rutger Brattström, även han verksam vid Timbro.

En av utgångspunkterna var varför Rysslands imperiala karaktär så länge har underskattats i Västeuropa. Segerfeldt beskrev den imperiala modellen som en kontinuitet genom den ryska historien.Enligt Segerfeldt skiljer sig Ryssland från de tidigare västeuropeiska imperierna genom att den imperiala modellen aldrig helt har förpassats till historien. 

”Jag frågade mig själv: varför var det så få som faktiskt trodde att en fullskalig invasion skulle äga rum? Jag tror att det beror på att vi inte förstår vad Ryssland är. Ryssland är en imperialmakt”, sade Segerfeldt.

Ostap Ukrainets lyfte fram folklorisering som en central mekanism i denna imperiala politik: om en kultur inte kan utplånas kan den reduceras till en ofarlig, folklig kultur, samtidigt som framstående konstnärer och författare införlivas i imperiets egen kulturkanon.

”Om man inte helt kan utplåna en kultur gör man den till en ’låg’ kultur, en kultur för vanligt folk som inte ska vara intressant för någon annan. Det var något som Ryssland fulländade under 1800-talet”, sade Ukrainets.

Samtidigt har kulturpersonligheter med ukrainsk bakgrund eller stark anknytning till Ukraina länge presenterats internationellt som en del av den ”ryska” kulturen.

Mot denna bakgrund diskuterades den avrättade renässansen – den extraordinära blomstring av ukrainsk kultur som ägde rum under 1920-talet. Efter årtionden av begränsningar av ukrainskt språk och kulturliv växte en ny generation författare, poeter, konstnärer, filmskapare och intellektuella fram. För dem handlade det inte bara om att kunna skapa på ukrainska, utan om att formulera en självständig, modern ukrainsk kultur. En av periodens mest kända paroller blev författaren Mykola Chvyljovyjs uppmaning: ”Bort från Moskva!”

Natalya Pasichnyk beskrev 1920-talet som en kort men exceptionellt kreativ period.

”Mängden geniala, modernistiska och experimentella verk som skapades under denna mycket korta period skulle ha räckt för många generationer. Det var en otrolig explosion av kreativitet.”

Under 1930-talet slogs denna kulturella miljö sönder. Författare och konstnärer tystades, fängslades eller avrättades, och den modernistiska och experimentella utvecklingen bröts. Den generation som hade format 1920-talets kulturella renässans kom senare att ge perioden dess namn: den Avrättade renässansen.

Ukrainets betonade att arvet efter denna generation därför är mer än historien om en förlorad kulturell epok. För dagens ukrainska författare och konstnärer erbjuder den också en möjlighet att återknyta till en intellektuell och konstnärlig tradition som med våld avbröts.

”Vi kan inte undgå känslan av att vi försöker göra samma sak, bara ett sekel senare. Det är inte historien som upprepar sig – det är samma imperium som upprepar samma assimilationsmönster”, sade Ukrainets.

Diktsamlingen Den avrättade renässansen finns att köpa på vår hemsida.