Taras Sjevtjenkos dikter ges för första gången ut i en svensk samlingsvolym

På Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti presenterades den första svenska samlingsvolymen med Taras Sjevtjenkos (1814–1861) dikter vid ett samtal hos Timbro i Stockholm. Den nya volymen innehåller hela Sjevtjenkos romantiskt präglade debutsamling Kobzaren och ett urval av hans senare, mer politiska dikter, i översättning av Nils Håkanson. Samtalet leddes av Rutger Brattström, projektledare inom internationell marknadsekonomi på Timbro.

Ukrainas ambassadör i Sverige Svitlana Zalishchuk beskrev sin egen relation till Sjevtjenko som något som förändrats med tiden. Som många ukrainare mötte hon hans dikter redan som barn.

”Först började jag läsa Sjevtjenko, och först mycket senare började jag förstå honom”, berättade hon.

För henne hängde denna förståelse samman med en större kunskap om Ukrainas historia, kampen för självständighet och de generationer av ukrainare som förföljts för att de försvarat sitt språk och sin kultur. Mot den bakgrunden beskrev hon Sjevtjenko som en visionär som redan på 1800-talet formulerade tanken om Ukrainas rätt till självständighet och vågade skriva på ukrainska i ett imperium där både det ukrainska språket och den ukrainska identiteten utsattes för systematiskt förtryck.

Hon berättade också om hur Sjevtjenkos ord lever vidare vid fronten, där ukrainska soldater läser hans poesi i skyttegravarna.

”Den är lika aktuell, lika levande och lika viktig i dag”, sade hon.

För Ukrainska Institutet i Sveriges direktör Natalya Pasichnyk har den svenska utgåvan en särskild betydelse, eftersom Sjevtjenko är en nyckel till att förstå kulturens roll i Ukrainas historia.

Hon betonade att kultur i länder som under lång tid har kunnat utvecklas utan ockupation eller systematiska angrepp på språk och identitet lätt kan uppfattas som något som främst berikar livet. För Ukraina har kulturen däremot haft en mer grundläggande betydelse: att bevara en nationell identitet som det ryska imperiet och senare Sovjetunionen försökte undertrycka.

Sjevtjenko valde att skriva på ukrainska och skildra Ukrainas historia och erfarenheter i en tid då en anpassning till det ryska imperiets kulturliv hade kunnat ge honom en framgångsrik karriär och skydda honom från förföljelse. Natalya Pasichnyk pekade på hur samma mönster har återkommit genom Ukrainas kulturhistoria – i det ryska imperiets och Sovjetunionens förföljelse av ukrainska författare och tonsättare, i försöken att tränga undan det ukrainska språket och, i dag, i Rysslands angrepp på ukrainska kulturinstitutioner och kulturarv.

”Det är omöjligt att förstå Ukraina och det här kriget utan Sjevtjenko”, sammanfattade hon.

Översättaren Nils Håkanson berättade om arbetet med Sjevtjenkos poesi och om utmaningen i att överföra både betydelse, rytm och rim till ett annat språk. Han konstaterade att varje översättning i någon mening innebär att en ny text skapas. När originalet dessutom är formbundet och varje stavelse, rytm och rim spelar roll blir uppgiften ett komplicerat pussel: innebörden måste återskapas samtidigt som texten måste fungera som poesi på svenska.

Han beskrev också hur Sjevtjenkos författarskap förändrades under hans liv. De tidiga dikterna i Kobzaren är tydligt romantiska och kretsar kring ukrainsk historia och erfarenhet. Senare utvecklade Sjevtjenko en allt skarpare blick för relationen mellan Ukraina och det ryska imperiet.

Han lyfte särskilt fram dikter som Kaukasus och Drömmen, där Sjevtjenko skildrar koloniala maktförhållanden, den ryska elitens syn på Ukraina och imperiets ekonomiska och politiska förtryck. Nils Håkanson beskrev denna sida av författarskapet som påfallande modern och som ett tidigt uttryck för ett perspektiv som långt senare skulle komma att beskrivas som postkolonialt.

Natalya Pasichnyk lyfte också fram Sjevtjenkos starka närvaro i den ukrainska musiken. Hans poesi har tonsatts av generationer av ukrainska kompositörer, och enligt henne är det svårt att hitta en betydande ukrainsk tonsättare som inte på något sätt har arbetat med hans texter.

Samtalet, där även den ukrainska poeten och författaren Lyudmyla Diadchenko medverkade, kretsade därmed inte bara kring den nya boken, utan också kring Sjevtjenkos fortsatta närvaro i Ukrainas kultur och politiska självförståelse – och kring frågor om språk, frihet, imperium och identitet.