När kultur blir förutsättning för överlevnad – ukrainskt perspektiv på Stockholms konstnärliga högskola
Under förvaltningsdagen på Stockholms konstnärliga högskola, som i år hade temat Kultur och konstnärligt skapande i kris och krig, höll Natalya Pasichnyk, direktör för Ukrainska Institutet i Sverige, en presentation om vad som har hänt – och fortfarande händer – i Ukrainas kulturliv sedan krigets utbrott.
Hon placerade den nuvarande ryska aggressionen i ett historiskt perspektiv och påminde om att dagens Ukraina växte fram ur Kyivriket, som redan på 1000-talet var en integrerad del av Europa, med täta förbindelser till flera europeiska hov och med giftermål mellan furstehusen. Samtidigt fanns det vid denna tid ännu inget Moskva – den politiska kultur som senare växte fram där formades i hög grad av den mongoliska dominansen och skiljde sig fundamentalt från den europeiska traditionen. Här, menade hon, börjar den långa konflikten om berättelsen: vem som har rätt att definiera Ukraina.
Natalya Pasichnyk visade hur rysk politik i århundraden försökt göra Ukraina till ”en del av Ryssland” genom att förbjuda språk, dämpa nationell identitet och skriva om historien. Ett särskilt smärtsamt exempel hon lyfte var den ”Avrättade renässansen” på 1920–30-talen, då en hel generation ukrainska författare, konstnärer och filmskapare först fick blomstra – och sedan fängslades, deporterades eller dödades. ”Utan språk, utan konst, utan kultur finns det ingen nation”, sade hon, och kopplade det direkt till dagens ryska angrepp på bibliotek, museer och universitet på de ockuperade områdena.
Samtidigt beskrev Natalya Pasichnyk något som kan verka paradoxalt: trots bombningar, deportationer och förbud upplever Ukraina just nu en enorm kulturell blomstring. Konserter i källare, operaföreställningar i skyddsrum, utställningar nära fronten och en kraftigt ökad bokutgivning – allt detta ser ukrainska konstnärer som vittnesmål om kriget och som en form av motstånd. ”Kultur är ingen dekoration för oss, den är en förutsättning för överlevnad”, betonade hon.
En fråga som direktören för Ukrainska Institutet i Sverige lyfte fram var vilket ansvar europeiska och svenska kulturinstitutioner har när man nu vet hur rysk kultur i århundraden har använts för att bära upp imperiala anspråk. Hon uppmanade inte till att ”stänga” något, utan till att öppna för de ukrainska röster och verk som länge saknats på den europeiska scenen, och att se på rysk kultur med samma politiska blick som vi i dag kan ha på tidigare koloniala kulturer.
Natalya Pasichnyk bjöd deltagarna att följa Ukrainska Institutet i Sveriges program och ta del av de ukrainska kulturhändelser som genomförs i Sverige – för att både få en konstnärlig upplevelse och fördjupa kunskapen om Ukraina.