När kulturarvet blir en frontlinje
Den 17 april bjöd European Festival: Ukrainian Spring 2026 in till en visning som belyste en av krigets mindre synliga men avgörande dimensioner: hotet mot Ukrainas konst och kulturarv. I centrum stod dokumentärfilmen War on Art, som ger en inblick i de insatser som pågår för att skydda målningar, skulpturer och historiska samlingar från förstörelse, plundring och försvinnande.
Filmen, regisserad av Andrzej Miękus och visad på Goethe-Institut Schweden, bygger på berättelser från museiarbetare, konstnärer, konservatorer och volontärer. Genom unikt dokumentärt material och personliga vittnesmål skildras ett omfattande arbete som ofta sker under livsfara. Redan under krigets första dagar ställdes många inför avgörande val: att evakuera sina familjer eller att stanna kvar och säkra samlingarna. Medarbetare vid bland annat Khanenkomuseet i Kyiv, Historiska museet i Kharkiv och Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget berättar hur de under veckor i sträck arbetade utan avbrott, ofta under beskjutning, för att packa ned och föra samlingarna i säkerhet – ibland hundratals föremål om dagen, i källare eller vidare ut ur landet.
I Kharkiv gick anställda långa sträckor till fots när kollektivtrafiken stod stilla, eftersom samlingarna inte kunde vänta. Samtidigt synliggör filmen också förlusterna: det lokalhistoriska museet i Ivankiv brändes ned av ryska styrkor, men delar av samlingen – däribland verk av den ukrainska konstnären Maria Prymachenko – räddades i sista stund av lokalbor som bröt sig in i den brinnande byggnaden.
I samband med visningen hölls ett samtal med filmens regissör Andrzej Miękus och Helene Rånlund, tidigare överintendent vid Statens försvarshistoriska museer. Miękus beskrev hur arbetet med filmen växte fram ur en insikt om att kriget också förs på en mindre synlig nivå:“Vi tänker ofta på krig i militära eller politiska termer, men det här kriget handlar om att utplåna ukrainsk kultur och identitet – och därför blir konsten ett mål.”
Han betonade samtidigt att de räddningsinsatser som skildras i filmen till stor del inte var organiserade uppifrån, utan växte fram genom individuella initiativ: “Det var i hög grad en privat rörelse – museiarbetare, volontärer, konstnärer. En armé av människor, till stor del kvinnor, som agerade utan färdiga planer.”
I samtalet lyftes även frågan om Europas beredskap. Regissören framhöll att erfarenheterna från Ukraina redan har påverkat hur museer i flera länder arbetar med krisberedskap, men att regelverk i sig inte är tillräckliga: “I slutändan handlar allt om människor – hur de väljer att agera i en situation där inget är förutsägbart.”
Helene Rånlund knöt an till detta genom att lyfta kulturarvets roll som en bärande struktur i samhället och betonade att förstörelsen inte enbart drabbar enskilda länder: “Det handlar om universellt kulturarv. När något förstörs, förlorar vi det gemensamt.”
Samtalet berörde också hur kriget har bidragit till att synliggöra ukrainsk konst internationellt och samtidigt utmana etablerade konsthistoriska narrativ. Parallellt kvarstår betydande risker kopplade till plundring och spridning av konstverk på den internationella marknaden – ofta utan dokumentation, vilket gör förlusterna svåra att överblicka.
Visningen av War on Art inom ramen för festivalen placerade därmed frågan om kulturarvets sårbarhet i ett bredare europeiskt sammanhang – och synliggjorde hur förstörelsen av museer, arkiv och historiska miljöer ingår i Rysslands bredare strategi, riktad mot minne, identitet och historisk kontinuitet.
