Musik och poesi nära avgrunden
Den 15 april fylldes Sibeliussalen på Finlandsinstitutet i Stockholm av en ovanligt stilla och koncentrerad närvaro. Inom ramen för European Festival: Ukrainian Spring 2026 tog en konsert form – ett program där musik och poesi, präglade av introspektion och existentiell skärpa, växte samman till ett gemensamt, djupt personligt uttryck och utvecklades till en sammanhängande helhet.
Alla verk hade tillkommit i omedelbar närhet till döden: Sibelius skrev Voces intimae efter att ha fått en cancerdiagnos, oviss om han skulle överleva; Ljatosjynskyj komponerade sin fjärde stråkkvartett under andra världskriget, långt från sitt hemland; Herasymjuk och Kryvtsov skrev sina dikter mitt i kriget, och Lesja Ukrajinka skapade sin berömda dikt Contra Spem Spero under svår sjukdom i bentuberkulos. Maksym Kryvtsovs röst har tystnat – han stupade vid fronten 2024.
Det som förenade verken var inte bara deras tillkomstvillkor, utan också deras tydligt individuella perspektiv. Stina Ekblad levde sig igenom dikterna; hennes läsning var starkt uttrycksfull och bar publiken genom varje ord, med en precision och sällsynt närvaro Musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester – Aleksander Sätterström, Chikako Sasaki, Ingegerd Kierkegaard och Magnus Lanning – spelade med en medvetet återhållen och konsekvent intim klang, som en inre röst i dialog med poesin. Detta skapade en kontinuitet som bar hela konserten och en koncentration som höll publiken kvar till den sista tonen.
Övergångarna mellan musik och poesi utvecklades utan avbrott, som en enda rörelse – ett sammanhängande förlopp där olika tider och erfarenheter speglade varandra.
När Stina Ekblad läste Lesja Ukrajinkas Contra Spem Spero (”Utan hopp ändå hoppas”) – i Eva Ströms nyöversättning, framtagen särskilt för festivalen – övergick texten direkt i den livsbejakande finalen av Ljatosjynskyjs kvartett. Skriven i ung ålder, i en tillvaro präglad av sjukdom, framstod dikten här inte som en historisk text, utan som en koncentration av kvällens (och festivalens) grundhållning – ett medvetet beslut att fortsätta, trots allt.
När den sista tonen i finalen av Ljatosjynskyjs kvartett klingade ut dröjde tystnaden kvar ett ögonblick innan den upplöstes i ett kraftfullt och samlat gensvar. Publikens applåder var inte bara ett uttryck för uppskattning, utan vittnade om en erfarenhet av att ha blivit buren genom ett konstnärligt förlopp som inte lämnade någon oberörd.
